Ni vet när man begraver något och det bankar och raspar och skrapar där nerifrån som om någon verkligen verkligen vill komma ut? Zombies... Eller känslor som jag kallar dom. Man stänger inne allt fler och fler zombies och tillslut har man en hel armé som vill ut från sina gravar och ju fler de blir desto starkare blir de tillsammans. Och tillslut kommer de tränga ur sina jordiga gravar och vandra fritt i omvärlden aka ditt huvud. Där äter de upp allt de kommer åt och lämnar endast sorg och ångest kvar för dig att leva på.

 

Därför ska man inte begrava sina känslor. Man måste bearbeta dom så att de inte äter upp dig och gör dig sjuk. Men hur bearbetar man då känslor?

 

 

Förträngda trauman orsakar omedvetna inre konflikter och påverkar vardagen och relationer till andra. Det är då man blir sjuk, när man förtränger och ignorerar sina inre konflikter. Och för att komma tillreda med sina inre demoner så måste man ta reda på orsaken tills symptomen. Du kan "bota" symptomen med medicin eller annat, men men inte orsaken till den, förrän du gräver riktigt på djupet. Man måste bli medveten om sina trauman och ta ansvaret att reda ut dessa. Det är lättare sagt än gjort, men det går. Bästa sättet är att prata om det. Att tala fritt, svamla och berätta allt som spontant kommer igenom huvudet är ett sätt (jag bloggar bl.a). Det omedvetna passerar oftast det medvetna och uppenbarar sig genom dessa svamlande samtal. Antingen ser man själv signalerna eller den man samtalar med, födelaktigen en psykolog eller en kär vän eller någon som känner dig nästan lika bra som dig själv.

 

Inre omedvetna strukturer styr hur ditt liv utspelar sig och du har själv ett val hur du ska strukturera ditt liv och ditt medvetande. Därför kan du även välja att styra din tankegång. Positivt tänkande, min favoritgren, är ett exempel på hur man styr sin tankegång. Sen måste man vara medveten om de försvarsmekanismer som Freud talar om, skratt, gråt, förnekelse och så vidare. Vilken är din försvarsmekanism? Min är humor. 

Smärtsamma händelser och minnen leder till ett omedvetet försvar. Och för att bearbeta från grunden måste man börja med att fråga sig varför. Varför mår jag såhär? Varför låter jag mig påverkas av det här? Varför hände det som hände?

Men man får absolut inte börja anklaga sig själv i frågan "vad gjorde jag för fel" och så vidare. Håll dig till "varför" och skippa "vad" När du ställt frågan varför tills du kommit fram till grunden så kan du börja ställa dig den positiva frågan "hur", Hur tar jag mig härifrån? Hur mår jag bättre? Hur ska jag bättra mitt tänkande? Se mönstret i ditt beteende och dina handlingar, inse att du har ett val, ett val att bli bättre.

 

Kan vi sedan komma överrens att aldrig begrava några fler känslor? Man kan hålla dom inne för sig själv om man vill, men begrav dom inte och glöm inte att bearbeta. Varför varför varför? Den enka fråga som hjälper så otroligt mycket.

 

Det är OK att vara självisk, det är OK att tänka på sig själv först. Det är OK att utesluta folk ur sitt liv om de får dig att må dåligt. Det är OK att faktiskt må dåligt. Det är OK att prata om det.

Vad som inte är OK är att slita ut sig själv till ett vrak och bli en hög av ett hopplöst pussel som inte går att pussla ihop bara för att man är rädd för sina demoner. De är inte starkare än dig, du är en otrolig människa, en superhjälte, som klarar allt! Bara du ger lite jävlaranamma och siktar i huvudet på dina känslozobier. Kill shot!

 

 

(Oh this is so much fun *does happy dance*)