Jag tror inte att en person föds, lever och sedan väljer att dö helt utan anledning. Jag tror inte att någon egentligen vill dö. Så vad är orsaken till att så många tar självmord, väljer att själva ta sitt liv? 

Jag vet percis hur det är att vilja dö. Jag har velat dö många gånger. Första gången jag kände så var nog när jag gick i 5e eller 6e klass. Då hade jag blivit mobbad sedan 4e klass och blev kallad för bland annat hora, 11-12 år gammal. Jag visste knappt vad en hora var. Jag skolkade ofta från skolan, gick iväg och satte mig på ett berg utanför skolan där jag grät och skrek ut över skolan hur mycket jag hatade alla där och gick hem när min mamma gått till jobbet. Inte ens lärarna brydde sig, varken att jag var borta eller att de andra var elaka. 

Andra gången var när jag gick i 7e klass. Då satt jag t.o.m med en kniv mot handleden i badrummet hemma hos pappa. Men när han kom hem så ångrade jag mig, jag ville inte att han skulle hitta mig i en pöl med blod, jag älskar ju honom och resten av familjen. Flera gånger efter det satt jag där, med en kniv, med en snara, med piller... Men jag gjorde det aldrig. Jag talade inte heller om det för någon. Jag tror nog t.o.m att det här är första gången många i min närhet får veta detta. (Förlåt att ni får veta det såhär) 

 

När jag var 20 pratade jag med en kurator på ungdomsmottagningen efter att ha bråkat med pappa och hans fru när de kastade ut min bror på gatan, det kändes som att det var mitt fel alltihop och jag hade än en gång tankar på döden. Hon var fantastiskt underbar. Minns inte hennes namn, en ung tjej från gottland. Hon sa att jag måste förlåta alla, alla mobbare och min pappa. För de vet inte att jag mår dåligt p.g.a dom. De vet inte allt jag har tänkt och velat göra och det gör inte mig bättre att gå och tänka på dem när de inte tänker på mig. 

Efter det bestämde jag mig för att inte bära dom på mina axlar och det kändes så skönt. Jag har sagt förlåt, men inte förlåtit dem helt, det är svårt att förlåta någon som under sex års tid tryckt ner mig så mycket att jag velat ta mitt liv. 

 

 

Ett ord eller en mening som för dig känns som ett skämt eller "inte så allvarligt" kan för någon annan träffa rätt in i själen och sätta ärr för all framtid. 

 

Jag minns fortfarande många av de saker jag blev kallad. Bland annat dagen efter vi haft plojfotografering i 9e klass. Ploj var alltså att alla klädde ut sig på fotot. Jag gick i centralhallen på väg till en lektion som jag egentligen tänkt skolka från. Det satt ett gäng killar där på bänkarna. Ena killen skriker: "Hörru det var igår man skulle klä ut sig. Jaha, det var så du såg ut, förlåt." Och för honom var det säkert halvt elakt halvt på skoj, men efter att få höra att man är ful och äcklig i sex år, då sätter sig det. Djupt. Jag trodde på riktigt att jag var ful. Och idag såg jag foton från den tiden i gamla skolkataloger. Jag var ful... Riktigt ful.

Egentligen inte, men det kändes så. De känslorna kom tillbaka. 

 

Ett oskyldigt ord för dig kan vara dödligt för någon annan. 

 

Nu är det ju tur att jag inte har modet att ta mitt liv, att jag har dödsångest och är rädd för döden. Och framför allt tur att jag tog mig igenom allt! Det är inte alla som gör det. Allt för många tar sitt liv, allt för många som blir mobbade, både i skolan och på arbetet. Ja vuxna kan mobbas de med. Men det har absolut satt sina spår på mig som fortfarande syns. Inte utanpå, men innuti.

Ett psykiskt trauma som kommer att följa mig resten av mitt liv. 

 

Många som inte känner mig tycker att jag är konstig som blir neurotisk, osäker, rädd, nervös eller arg i vissa situationer. Folk som inte känner mig tror att jag är en attention whore när jag söker minsta bekräftelse (oftast hos fel personer) eftersom de inte vet hur det känns att vara osynlig, de vet inte vad jag varit med om. 

 

Och det är ofta man dömmer en människa utan att veta vad den personen varit med om. Du vet inte om pojken vars mamma du kallade fet kossa kanske tar hand om sin sjuka mamma varje dag. Du vet inte om flickan du kallar hora kanske blivit sexuellt utnyttjad som barn, blev av med oskulden när hon var tre årgammal med en man som kanske var hennes förebild. Du vet inte om pojken som du kallar bög kanske är rädd för att komma ut som honomsexuell för att han är rädd att hans föräldrar ska slå honom, precis som alla i skolan gör. Eller flickan som du kallar svartskalle, vars mamma, mormor och morfar dödades av en bomb i kriget mitt framför hennes ögon. 

 

 

Tänk efter innan ni väljer att trycka ner en person, det kan skada eller t.o.m döda. Och jag skulle aldrig vilja ha en persons död på mitt samvete p.g.a ord som uttalats eller slag, sparkar, knuffar m.m. Det är så viktigt. Att bara tänka efter och vara en kamrat istället för att göra någon illa. Tänka så många vänner man får, så många erfarenheter och upplevelser man kan få av att umgås med många olika personer. 

 

Jag önskar verkligen att jag kunde stoppa mobbning. Att jag kunde få folk att inse hur illa det gör. Om alla kunde komma överrens istället skulle det nog göra en mycket större skillnad i världen, inte bara i skolor och på arbetsplatser, utan överallt. 

Internetmobbning gör exakt lika ont.