Mycket har hänt i mitt liv sedan sist. Har inte haft ork till att skriva något. Vet inte riktigt vart jag ska börja...

 

Körkortet går rätt bra! Klarade skrivningen trots extrem nervositet och glömt ID så pappa fick komma och legga mig! *min hjälte* Men uppkörningen gick åt helvete på grund av samma nervositet. Jag körde för långsamt, växlade för långsamt och fick blackout när jag skulle backa in mellan två bilar på en parkering. Jag vet ju hur man gör!! 

 

Jag hade ju träffat en kille oxå. Jätte rar, helt underbar och en stor jävla psykopat! Efter 3 månader så ringer han plötsligt och säger att han måste tänka på sin familj, sin flickvän/sambo!! Jaha ja!? Blir helt hjärtekrossad såklart och får hjälp av vänner som kommer över och stöttar. Medan vi är på promenad så får jag ett sms av mammas man där det står att (vi kallar honom "M") hade varit hos dom och frågat efter mig. Han har alltså inte kvar mitt nr och har letat upp mig hemma men eftersom jag inte var där åkte han till mamma! Detta skärrar mig ännu mer och skrämmer mig lite eftersom han inte velat träffa någon innan. Dagen efter ringer det på dörren hos mig. Efter ett par sekunders tvekande öppnar jag dörren eftersom M öppnar brevlådan och ser mig stå där. han kommer in, väldigt upprörd och säger att jag måste hjälpa honom för att han kommer förlora sitt jobb, huset och barnen. Jaha? Han säger att jag måste ljuga för hans tjej och säga att vi inte gjort något, att jag ville förstöra för dem eftersom jag var svartsjuk för att han inte ville ha mig. Till saken hör att jag letade upp hans tjej på Facebook innan och skickade ett långt mail där jag berättade allt. "Du måste säga att du ljög! Att du ville förstöra mellan oss! Jag kommer ta livet av mig annar! Vill du det? Vill du att jag ska dö? jag kommer hänga mig, det kommer stå i tidningen sen. Vill du det?" Jag blir såklart rädd och orolig, jag var ju trots allt kär i honom. Jag bryter ihop och faller ner på golvet och gråter. Han fortsätter försöka övertyga mig om att jag måste göra det här. Jag skriker åt honom att jag gör det bara han försvinner. Skriver halvhjärtat till henne "jag är en psykotisk bitch, jag var svartsjuk, vi har inte haft sex. osv.." och fick till svar "Jag vet redan, han har redan berättat så du behöver inte ljuga mer" varpå jag svarar "Ok, lycka till!" Skickar ett sms till honom och säger att jag gjort som han sa så han behöver inte komma och hota mig igen. Får svar tillbaka att jag inte alls gjort det. Att hon inte tror på mig är inte mitt problem....
Då får jag det mest sjuka sms jag fått i hela mitt liv!

Jag citerar:
"Det du kan göra nu är att skriva till henne och säga att att jag var tvungen att säga och göra som du vill annars skulle du skicka folk på mig och min familj. Det är det enda som kan rädda mig nu, inget annat. Då får du vad du vill ha. Säg att du vill hämnas eftersom jag inte vill vara med dig och bara vara din kompis. du fick dåligt samvete för att du förstörde min familj."

 

Då fick jag nog och sa att han får städa upp sin röra själv och att jag faktiskt skiter i om han tar livet av sig för det är inte mitt problem. Och att om han söker upp mig eller min familj igen kommer jag ringa polisen.

 

Sedan dess har jag varit helt paranoid. Kollar runt hörnet innan jag går in på gården ute eller ut genom porten, kollar genom kikhålet innan jag går ut genom dörren och igår fick jag nästan en hjärtattack när det ringde på dörren kl 18:00 på kvällen och sedan öppnade någon brevlådan. Jag har aldrig varit så skakis i mitt liv. Jag trodde att det var han som kommit för att hota mig igen. Men det var bara någon från Socialdemokraterna såg jag sedan när jag väl vågade mig fram till dörren igen och såg reklambladet på golvet. 

 

Så sjukt!! Sånt som bara händer på film! Varför händer sånt här mig? Det är så sjukt!

 

Har även börjat jobba, vilket är positivt. Det är skönt att komma ut även om jag fortfarande är nervös, för att antingen träffa honom eller hans tjej som jobbar ett par hus bort från mig tydligen. Men att träffa folk är bra för hjärnan, jag tänker inte lika mycket.

 

Jag har varit hos en läkare och ska få medicin. Jag är bipolär II med långa depressiva perioder, och nej allt som hänt på sistone har inte hjälpt. Men jag får inte medicinen än för han glömde skriva recept och är inte tillbaka förrän nästa vecka. Det börjar bli rätt jobbigt nu. Det är som att jag går på aoutopilot. Jag kliver upp varje morgon och tar på mig min kostym, min kropp, modellerar fram ett leende och går ut och låtsas som att allt är guld och gröna skogar. Jag kan inte ens gråta längre. 

Ändå ser jag hopp i framtiden. Jag har ju världens bästa unge som jag älskar mer än något i hela världen och världens bästa familj och vänner. 

 

Vad mer ska jag säga? Det vart ett rätt deprimerande inlägg. Men känner att jag behövde få det ur mig för att kunna göra ett avslut. Nu börjar det nya, det bättre. Ny uppkörning om ett tag och jobbar på. Valborg spenderas med härliga vänner i Uppsala. Kommer bli galet! 

 

Det var allt för nu. Puss!