Mitt starka jag kanske låter som den där powerkvinnan, feministen, superhjälten, hon som reser sig efter att hon fallit. Men egentligen är mitt starka jag den dåliga sidan av mig. Den sidan som alltid talar om för mig att det inte är något idé, att positivitet är för pussies och ständigt ifrågasätter varför jag lever.

Den svaga jag är den med pyttelite optimism, en gnutta hopp och stora drömmar. Det är tack vare den svaga jag som jag faktiskt lever. För i mitt svaga jag bor även empatin och omtanke för andra.

Men då säger mitt starka jag: "allt du gör är för andra... Du jobbar för andras skull, du klär dig för andras skull, du vaknar på morgonen för andras skull, du umgås för andras skull ja du till och med lever för andras skull!"

 

Jag vet inte hur många konversationer jag haft med "mina jag" genom åren. Men jag har åtminstone aldrig låtit mitt starka jag vinna, även om hon oftast har övertaget. Mitt svaga jag växer sig starkare, men inte tillräckligt fort känns det som ibland... Heja svaga jag!!!