Det är lite tragiskt ändå.... Att jag relaterar kärlek till sorg. Att jag, när jag tänker på kärlek eller känner minsta pirr i magen blir ledsen och inte glad. Jo glad blir jag väl, men de där tankarna som kommer efter, de gör mig ledsen. 

 

Att jag aldrig fått uppleva kärlek och närhet på ett sätt som fått mig att känna mig trygg, glad och lätt. Att jag bara upplevt svek, kännt mig otrygg, bedragen, sorgsen och tyngd. Det är min relation med kärlek och närhet. Och folk flyr som vinden när jag ifrågasätter, ställer krav, tvekar eller brister i mitt förtroende. Det beror på allt jag blivit utsatt för, inte för att du är den du är.

Den som ändå stannar efter allt och den som faktiskt jagar mig för en gångs skull, utan att vara creepy förstås, är förmodligen den som jag kommer ge en chans. Jag är trött på att jaga. Att ständigt vara den som skriver först eller håller kontrakten osv.... Hela mitt förra förhållande bar jag på mina egna axlar. Utan mig hade det inte varit ett vi, så jag drog och det var bara han. 

 

Anyway.... Pappa är en dotters första kärlek. Det är papporna som är föredöme, bilden av-, modellen för de killar dottern kommer leta efter i framtiden. And you wonder....

Tänk på det grabbar och grabbhalvor!! Var den killen ni vill att er dotter ska gifta sig med!! Behandla alla med respekt. Var ett föredöme.

 

Nu blir det bara random babbel känner jag. Borde sova men det kryper i kroppen. Stress.