Ni vet när man stannar upp, hamnar i som någon slags 3:e dimention för ett par sekunder, och verkligen inser saker, hur de är, har varit och varför? 

Inte?

Igår efter att ha gråtit i lite över en timma, kanske mer, så insåg jag att jag faktiskt egentligen gråter över att jag inte har något att gråta över. Jag har inget att leva för (enligt mig) så varför gråta över något jag inte har? Känns ju rätt kasst faktiskt. Så inget mer gråtande. 

Sen har jag bestämt att jag ska sluta säga som det eg är när någon frågar hur jag mår, lite närmare vänner osv alltså. Främligar får alltid "jodå det är skitbra" som svar såklart. Men jag vill inte besvära andra mer och få dem att vilja hjälpa när det eg inte finns något de kan hjälpa med och det som finns kan de inte göra, lixom, get my point?

 

Sedan några dagar tillbaka har min mage gått tillbaka till sitt kaos som jag hade förut, som inte var något fel enligt doktorn, och det är inte uppskattat. Jag vågar ju knappt gå ut. Äter jag något stannar jag inne. Äta ute finns inte på kartan. Jag som börjat äta nyttigt för att må bättre. Säger ju att min mage inte kan vara normal på "hälsokost" utan jag måste typ äta jäst och socker för att må bra. Haha!

 

Igår hämtade jag ut CBD-olja som jag köpt. Testade igår men det var ju sämsta jävla dagen att börja på, det var kaos igår em och kväll. Både olja och 5x10mg Atarax och still caos! 

Fick en tid hos en ny läkare, men så fick jag ännu en ny tid hos ännu en ny läkare längre fram och den första avbokad. Hade kunnat vänta till 15e men nu måste jag vänta till 25e. Har slut på Atarax snart oxå. 

 

Men nu ska jag bita ihop, klä på mig ett snyggt fejs och kanske... Göra något. Kaffe kanske. Och en film.. I solen? På en parkbänk? 
Who am I kidding, jag ska dra ner  persinnerna och lägga mig under en filt och gråta över att inte ha något att gråta över. Haha!