Tänk om man kunde börja om. Allt nytt. Sälja allt och köpa nytt, nytt namn, nytt liv... Nytt allt. Nu är en sån stund då jag borde (brukade) gråta, men inte ens lite blött i ögonvrån.

Jag är deprimerad och rädd, samtidigt som jag inte känner rädsla, ångest eller sorg. Det låter konstigt, men vet inte hur jag ska förklara det. 

 

Jag har börjat kunna se tillbaka på mitt liv och ändå se de små goda sakerna och le. Allt det hemska har jag flyttat bakåt långt ner i minnet. Det finns, men påminner mig inte lika ofta. Det lixom bara sveper förbi ibland som film som snabbspolas och sen försvinner.  Det känns även som att en del av mina minnen har försvunnit helt. Jag vet saker som har hänt, men jag minns dom inte. Vilket gör att jag tvivlar på mitt minne. Det kanske inte var på riktigt? 

Hur vet man vad som är minne och vad som är verklighet? Hjärnan kan manipuleras till att minnas och tro på att saker som inte har hänt har hänt. Så hur vet jag att jag inte hittat på ett minne jag hade från när jag var 12? Det kanske började som en sak och så har jag byggt upp, ändrat och gjort det värre än det var. Lika bra att bara radera allt från idag och bakåt. Börja om på nytt. 

Måste börja om på nytt med min kost oxå... Kan inte hålla mig till det jag ska. Dumma hormoner att vilja äta när inte jag vill! Men nu är det slut och oxå frossandet (så fort jag ätit upp kladdkakan och chipsen) 

 

 

 

 

 

Jag känner mig verkligen ihålig....