Hej igen deppsvacka... Ja jag kan åtminstone gråta igen. På gott och ont. Det betyder väl eg att jag börjat "känna" igen. Vilket jag inte alls är redo för! Jag vill stänga av igen, sluta tänka, sluta känna... Sluta vara. 

 

När varenda fiber i kroppen skriker efter en enda sak och den enda saken är det enda man aldrig kommer att få. Det gör ont. Riktigt ont, i både hjärta och själ. Man undrar vad meningen med att leva är om man inte får vara lycklig. Och om någon frågar mig; "kommer det verkligen göra dig lycklig då?" JA!! Jag vet att när den tiden... OM den tiden kommer, så kommer jag vara lycklig. Jag känner det, jag vet det. Men samtidigt känner jag att det kanske aldrig kommer ske...

 

Jag har börjat bita ihop käkarna igen dessutom. Stress kanske, eller något annat. Menshormoner kanske. I bästa fall. 

 

Ser fram emot AW på fredag, samtidigt som jag är livrädd för det! Om jag är i deppsvacka igen så kanske det blir helknasigt. Jag känner inte heller de andra lika bra som de känner varandra, så är rädd att jag kommer hamna utanför. Och de båda kombinerat är absolut inget bra! Vi får se helt enkelt hur det går. Kanske säger upp mig på måndag... Vem vet.