Jag önskar ibland att jag kunde stänga av eller byta hjärna ibland. Det blir för mycket ibland och jag är rädd att inte klara av allt jag måste göra, vilket gör att jag suger all energi ur mig själv och stressen är i taket. Det kryper i hela kroppen och jag längtar efter en vecka under filten med netflix. Vilket jag inte heller kan göra. 

Och tankarna gå högt och lågt. En stunden har jag gott självförtroende och i nästa önskar jag livet ur mig själv. Det är en jävla berg-och-dahlbana jag lever med varje dag. Det är sjukt stressande och slitsamt. Men vad kan jag göra lixom? Bita ihop och stå ut tills jag går under.

Jag är bombsäker på att jag kommer dö av stressrelaterade orsaker eller självmord innan jag hinner gå pension. Det låter hemskt och nej jag vill inte dö, jag är rädd för att dö, men det kommer aldrig bli bättre och en vacker dag kommer det brista. 

Till dess jobbar jag mig igenom allt  står ut med livet som det är.

 

Det här är inget jag säger för att få medlidande eller uppmärksamhet, det vill jag hellre få av bra saker. Däremot vill jag att folk ska förstå att psykisk sjukdom inte är något man kan "promenera bort med frisk luft" och att man inte kan styra sina känslor. Man säger saker, gör saker och oftast inser man inte förrän långt efter och mår sjukt dåligt över det. 

Det är ingen förkylning som går över, det är inget som går att bota. Det är något man lever med i resten av sitt liv varesig man vill eller inte. Så är det.