Jag kan inte gråta längre. Jag har varit i situationer där jag vanligtvis skulle bruka gråta men det är som ett stopp i mitten av kroppen. Ja det känns så alltså. Nånstans vid magen sitter en spärr som stängt av en massa saker hos mig och grävt ner dem långt ner i känslogropen. Tom magkänslan har slutat fungera lutegeanna. Nu är det mer "go with the flow" och det är väl bra på ett sätt, precis som att inte kunna gråta. 

 

Men det får mig ju att undra då om inget jag kännt tidigare var på riktigt, alla känslor jag hade förut som är "borta" nu? Alla beslut jag tagit baserat på känslor, var de fel? Hade jag haft en annan riktning i mitt liv om jag kännt såhär jämt? Hade det varit lättare eller är det svårare? Är jag annorlunda som person såhär?

 

Jag vaknade tidigt av att katten skrek. Det var den sovmorgonen.... Så jag har haft en hel del tid att fundera.