Det är sällan jag är hemma från jobb men idag kände jag att jag behöver två dagar att vila upp mig på och bli frisk(are) så stannade hemma idag och imorgon. De lider ju ingen brist på personal ändå så behöver inte ha dåligt samvete för det, däremot så känns det ju i plånboken. Men jag tror jag behöver det. Har ingen huvudvärk idag så det är ju positivt och jag kan typ svälja. Har passat på att färga håret oxå. Det blev lite ljusare den här gången, tänkte testa det för en gångs skull. Tycker eg inte att jag passar som blond trots att det är min "naturliga" hårfärg men man måste ju variera lite. Enligt folk ser det bra ut så får väl tro på det lite då. 

 

Jag längtar massor tills jag kan börja rida igen. Har saknat min padda och det är den absolut bästa terapi som finns i hela världen. Man kan inte tänka på något annat än du och hästen. Minsta lilla drift och man hamnar i obalans och det kan bli helt fel. När man sitter på 400kg muskler med flyktinstinkt får man inte tappa fokus. Man är två i en. Samarbete i både kropp och själ. Hästen är en förlängning av ens egna kropp. Det absolut bästa som finns. Dessutom är hästar kloka djur med ärliga själar som ser vare människa och djur som de är.

När jag gick i högstadiet och blev mobbad i skolan var hästarna och stallet min tillflykt. Jag satt i krubban hos min sköthäst och grät med hans mule i mitt knä. Ett öra fram för att lyssna på mig och ett vilande åt sidan medan han blundade och jag vilade min panna mot hans medan jag grät. Det kändes verkligen som att han lyssnade och förstod min sorg. Hästar och djur har alltid varit mina bästa vänner. 

Och min padda och jag var inte direkt vänner till en början, det tog ett tag innan vi lärde känna varandra. Men den dagen hon gnäggade åt mig och kom gående mot mig i hagen, den dagen red vi som om vi aldrig gjort något annat. Vi kommunicerade på högsta nivå. Jag hoppas att efter lite över ett halvår att hon minns mig och att vi kommer bli lika goda vänner igen. Jag har hälsat på henne ett par gånger och hon var lika surkärring som alltid men tror hon mindes ändå. Jag längtar massor i alla fall. Jag behöver det verkligen och hon med. 

 

Idag har jag lyckats klämma fram ett par tårar men jag vet inte varför. Och nu då när jag skrev om min gamla sköthäst som var "min" i nästan 5 år trots att han var mycket gammal redan då. 

Men tårar kom, typ 6 st och som sagt vet jag inte varför, tvingade bara fram dom. 

Hittade säsong 3 av mina musketörer på "en annan sida" än Netflix för den finns inte där och som vanligt känner jag ångest över att den snart är slut. Varför är alla bra serier så korta? Som Penny dreadful som jag älskade och Love som finns 1 säsong av bara. Visst, Supernatural har massa säsonger men den tar slut nu med och lika The walking dead. Den kan inte heller hålla på så länge till.

 

Har någon något tips på en bra serie i stil med The Musketeers ala 18/1700-tal eller som utspelas runt den tiden? Älskar den tidsepoken och bakåt.